Georg Adlersparre (1750 – 1835)

Georg Adlersparre. Svensk Wikipedia Commons

Georg Adlersparre. Svensk Wikipedia Commons

En av de mest myteomspunnede personer i Sverige tidlig 1800-tall var Georg Adlersparre. Han var en av de sentrale personene bak revolusjonen i Sverige i 1809 da kong Gustav IV ble avsatt ved et statskupp. Han var også en av personene bak valget av prisn Christian August som kronprins i Sverige i 1810.

Adlersparres våpenskjold Wikipedia Commons

Adlersparres våpenskjold
Wikipedia Commons

Georg Adlersparre var født 28. mars 1760 i landsbyen Hovermo i Myssjö forsamling i Jämtland. Faren var oberstløytnant Kristoffer Kristoffersen (1718 – 1799) som ble adlet under navnet Adlersparre, og moren Ebba Sofia Planting-Bergloo som var en svensk adelsslekt. Morens foreldre var kaptein Carl Planting-Berglod og Hedvig Magdalena Hammarsköld.

Slektslinjene for Adlersparre på farssiden går tilbake til borgermesteren Kristoffer Andersson i Ulricehamn på 1600-tallet. Hans sønn etablerte seg som handelsmann i Göteborg, og det var sønnesønnen Kristoffer som ble adlet i 1757 med navnet Adlersparre.

Det sies at Georgs far, oberstløytnanten, hadde vist tapperhet i strid, men at han ble ”forvist” til Jämtland da han ble ansett som en sikkerhetsrisiko.

Militær karriere

Grev Georg Adlersparres våpenskjold. www.historiesajten.se

Grev Georg Adlersparres våpenskjold. www.historiesajten.se

Georg Adlersparre var student i Uppsala i 1774. Meldte seg som frivillig ved livregimentet til hest i 1775, ble kvartermester året etter, kornett i 1777 og stabsløytnant i 1782. Deretter løytnant i 1783, rittmester i regimentet 1786 og stabsrittmester i 1789.

I 1790 deltok han i krigen mot Russland der han ble tatt til fange ved Niveri. Året etter utnevnt til brigadeadjutant. Tok avskjed fra tjenesten som rittmester høsten 1792 og fra armeen våren 1794.

Under krigen mot Norge i 1808 var han utnevnt til major i armeen og steg til oberstløytnant og overadjutant på sommeren samme år. Han ble sjef for den «värmländska fördelningen» i 1809.

Sivil karriere

Etter stasomveltningen våren 1809 ble han medlem av regjeringskollegiet og statsråd. Utnevnt til friherre 29. juni foruten til generaladjutant og oberst i armeen. Tok avskjed fra statsrådsembetet 14. mai 1810.

Ble landshøvding i Skaraborgs län 1810, generalmajor 1812, utnevnt til greve høsten 1816 og ble «en av rikets herrar» 4. juli 1817. I 1824 tar han avskjed fra embetet som landshøvding og fra armeen. I 1827 ble han leder av statsrevisjonen.

Egen familie

Georg Adlersparre giftet seg 10. september 1809 med Lovisa Magdalena Linroth, født 20. januar 1784 og død 8. november 1866, datter til kaptein Karl Axel Linroth og Lovisa Regina Geijer.

Gutavsvik herregård før brannen i 1967. www.kristinehamn.sejarnledenhistoriska_platser

Gutavsvik herregård før brannen i 1967. www.kristinehamn.sejarnledenhistoriska_platser

Da Georg Adlersparre var på vei mot Stockholm med sine tropper i mars 1809 for å gjennomføre avsettelsen av kongen Gustav IV, overnattet han på Gustavsvik herregård ved Kristinehamn. Her traff han den unge piken Lovisa Magdalena. Tradisjonen sier at han ble tre dager ekstra på herregården, noe som nok førte til at avsettelsen av kongen var gjennomført før Adlersparre og hans tropper nådde til Stockholm. Allerede 10. september samme år giftet Adlersparre seg med den 24 år yngre Lovisa Magdalena. Gustavsvik herregård ble Adlersparres hjemsted.

Georg og Lovisa fikk fire barn: Carl August (1810 – 1862), greve og kammerherre; Lovisa Maria (1814 – 1837), ugift; Georg Axel (1816 – 1889), greve, militær karriere, gift, døde i Stockholm; Rudolf (1819 – 1908), greve 1889, militær karriere, gift, men barnløs.

Georg Adlersparre og Norge. Krigen 1808

Danmark-Norge erklærte krig mot Sverige i begynnelsen av året 1808. I området fra Åmotsfors til Högvalta ble tropper fra Närke-Värmland regimente og Värmlands Fältjälgare Bataillon satt inn for å forsvare grensen i tilfelle angrep fra Kongsvinger. Det kom også forsterkninger med en skvadron kavaleri ved Åmot foruten et kanonbatteri med 3­pundige kanoner (haubitzere) og Göta artilleriregiment.

www.faltjagare.sedocshistoria.html

www.faltjagare.sedocshistoria.html

I denne sammenhengen er det interessant at det i området ble etablert feltsykehus bl.a. på Norra By ved en gård som omtaltes som «Bygningsgården». Tradisjonen sier at det også ble satt opp et feltsykehus på Södra By der det er noteringer om begravde soldater i Kärrsmossen. Ved Norra By skal det være begravet opp mot 600 soldater ute på odden. Det er reist en minnesten ute ved riksveien. De fleste soldatene skal ha dødd av «Fältsjukan»*.

Minnestenen over de mer enn 400 soldatene som under krigen i 1808 døde på feltsykehuset i Norra By ved Bysjön i Eda kommun, Värmland. Foto: Svein Norheim

Minnestenen over de mer enn 400 soldatene som under krigen i 1808 døde på feltsykehuset i Norra By ved Bysjön i Eda kommun, Värmland. Foto: Svein Norheim

Den som hadde kommandoen over de svenske troppene i Värmland var general Gustaf Mauritz Armfeldt, mens major Georg Adlersparre var adjutant. Adlersparre hadde sitt hovedkvarter på gården Sofielund ved Bysjön (se nedenfor). Etter å ha utmerket seg i kamp ble han utnevnt til oberstløytnant.

General Gustaf Mauritz Armfeldt. Fra «Svenska Folkskolans Vänner».

General Gustaf Mauritz Armfeldt. Fra «Svenska Folkskolans Vänner».

Under oppholdet i Eda ble det utført betydelige arbeider i å utbedre og forsterke Eda skans som hadde vært et sentralt forsvarsverk mot den norske grensa siden den ble anlagt i 1657. Foruten hovedskansen besto anlegget nå også av tre utenverker eller mindre skanser som omkranset hovedskansen i V, SV og SSV – henholdsvis:

  • Skanse 1, eller skansen Wijnblad, lå tre hundre meter fra hovedskansen og inneholdt befals- og mannskapskaserne for omkring 40 soldater, og var bestykket med tre kanoner
  • Skanse 2, eller skansen Leijonstedt, hadde en noe større mannskapskaserne for omkring 50 soldater, og hadde tre kanoner.
  • Skansen 3 og 4, eller skansen Adlersparre, bygdes nærmest Bysjön på Kråkelundshöjden, og ble utstyrt med krutthus, befals- och mannskapskaserne for omkring 90 soldater. Skansen hadde to små bastioner som rommet fem kanoner.
Øverst: C Liungberg - Krigsarkivet: - Sverige, stads- och fästningsplaner, Eda skans. Eda sockn, Värmlands län, 0424:024:027a. Krigsarkivet, Stockholm (Svensk Wikipedia). Nederst:  Eda skans: Skanse 3 og 4: Adlersparre. Bygd 1808 som én skanse bestående av to bastioner. Tegningen er utført av Wijnblad som seinere ble kommandant på Fredriksten festning i 1814. (se egen artikkel). Krigsarkivet, Stockholm (Svensk Wikipedia).

Øverst: C Liungberg – Krigsarkivet: – Sverige, stads- och fästningsplaner, Eda skans. Eda sockn, Värmlands län, 0424:024:027a. Krigsarkivet, Stockholm (Svensk Wikipedia). Nederst: Eda skans: Skanse 3 og 4: Adlersparre. Bygd 1808 som én skanse bestående av to bastioner. Tegningen er utført av Wijnblad som seinere ble kommandant på Fredriksten festning i 1814. (se egen artikkel). Krigsarkivet, Stockholm (Svensk Wikipedia).

I begynnelsen av juni 1808 sto deler av svenskenes 1. brigade på rundt 1400 mann i Enningdalen. 400 mann lå ved Prestebakke. Andre svenske soldater var forlagt blant annet ved Ende og Berby. Det var bygget en rekke forskansninger og forhugninger fra Prestebakke til Ende. Daværende major Georg Adlersparre var fra 9. juni 1808 avdelingens nye sjef.

Den norske øverstkommanderende prins Christian August bestemte at det norske hovedangrepet skulle skje 10. juni. Dermed er grunnlaget lagt for den meget omtalte norske «knipetangmanøvren» der svenskene blir fullstendig overrumplet under kampene på Prestebakke. (se artikler om «Affæren på Prestebakke 10. juni 1808 – «… en förbannad historia»», «Prestebakke skanse» og «Kampene på Berby 12. september 1808», «Bautaen på Berby» og «Skansen på Ende i Enningdalen-»).

Adlersparre fikk gjennom disse affærene en god kjennskap til prins Christian August og hans personlighet. Adlersparres sjef Armfeldt ble i august 1808 helt uventet fratatt kommandoen for vestarméen, og Adlersparre ble plassert i hans sted. I februar 1808 til september 1809 var det krig mellom Russland og Sverige. Ved slutten av 1808 var så å si hele Finland erobret av russerne. Den 19. november ble konvensjonen i Olkijoki inngått der den svenske hæren måtte trekke seg ut av Finland. Kongen Gustav IV Adolf vegret å oppgi krigen, og russerne nølte ikke med å sende hærstyrker inn i Sverige. Tapet av Finland ble trusselen mot Norge i 1814 etter fredsavtalen i Kiel. Sverige skulle få Norge som erstatning for tapet av Finland.

På ettervinteren 1809 var tålmodigheten slutt i flere svenske militære kretser. Den som ble hovedmannen bak opprøret var Georg Adleresparre.

Revolutionsmanifestet gavs namnet ”Proclamation” och är daterat den 7 mars 1809 i Karlstad. Det är undertecknat av”Befälet över de i Värmland förlagda trupperna”, vilket i klartext betyder att det är officerarna och soldaterna i Västra armén som gör uppror. Det började med att landshövdingen i Karlstad tillfångatogs. Landshövdingens kassa togs i beslag för att användas för att köpa mat till de mot Stockholm framryckande soldaterna. I Örebro upprepades händelsen. Kungens företrädare, landshövdingen, tillfångatogs och liksom hans kassa.

Fem dagar efter upproret, utgick den 12 mars från Stockholms slott en kungörelse undertecknad av kungen angående ”det uppror som utbrutit i Värmland”. Kungen fördömer upproret och påminner om de stränga straff upprorsmännen riskerar, det vill säga dödsstraff. Endast en person nämns vid namn i kungörelsen och det är ledaren för upproret; Georg Adlersparre. Att det är liktydigt med hans dödsdom är självklart. Något som Adlersparre givetvis var medveten om ifall upproret misslyckades.

Kung Gustav den IV Adolf arresterades den 13 mars i en motkupp av högadeln i ett försök att stoppa revolutionsarméns marsch mot Stockholm. Men Adlersparre litar inte på motkuppens företrädare, utan låter sin revolutionsarmé forsätta mot Stockholm, trots hot om att mötas av vapen. Ett inbördeskrig var hotande nära. Men den 22 mars kan Västra armén med Adlersparre i spetsen tåga in i Stockholm, utan att motståndarna vågar avlossa ett enda skott.

Revolutionen utmynnade i att vasaättens konung Gustav den IV Adolf avsattes och hans arvingar för all framtid fråntogs rätten till Sveriges krona. Vidare att kungen, drottningen och kronprinsen den 10 maj 1809 fråntogs sina svenska medborgarskap och utvisades ur Sverige för all framtid.

Å gjennomføre statskuppet var en ting, en annen var å sørge for den videre styringen av Sverige. Carl XIII, Gustav IV Adolfs onkel, ble utrop til konge. Carl XIII var eldre og barnløs. Adlersparre hadde et godt forhold til hertug Carl fra sin tid i regimentet på 1780-tallet.

Georg Adlersparre og prins Christian August

Arverekkefølgen i Sverige måtte sikres, og også her var Georg Adlersparre i førersetet. 10. mars 1809 fikk han prins Christian Augusts tilsagn om at han aksepterte tilbudet om å bli svensk kronprins. Fram til da hadde Christian August vist en utpreget lojalitet overfor den danske kongen Frederik 6. Men utsikten til å bli konge i Sverige og Norge var nok svært forlokkende. Det er fristende å minne om at Adlersparre faktisk sørger for at det er hovedmotstanderen hans fra krigen 1808 – 1809 han tilbyr den svenske kronen! Adlersparre fikk trumfet igjennom valget av Christian August til tross for betydelig motstand fra adelen og kongetro personer.

Revolusjonen mars 1809

Som nevnt ovenfor, var selve avsettelsen av Gustav IV Adolf gjennomført innen Adlersparre rakk fram til Stockholm med sin hæravdeling. Det var general Adlercreutz som sto bak arrestasjonen:

Til venstre: Carl XIII. Carl Fredric von Breda. Nationalmuseum, Stockholm. Wikipedia Commons. Til høyre: Gustav IV Adolf. Per Krafft d.y. Wikipedia Commons.

Til venstre: Carl XIII. Carl Fredric von Breda. Nationalmuseum, Stockholm. Wikipedia Commons. Til høyre: Gustav IV Adolf. Per Krafft d.y. Wikipedia Commons.

I mars 1809 bega Adlercreutz seg til Stockholm, der misnøyen med kong Gustav IV Adolf var stor. Krigsveteranen general Adlercreutz ble hyllet av alle samfunnsklasser. Da kongen bestemte seg for å ta kommando over den sørlige armeen, begav Adlercreutz seg til Slottet sammen med seks andre framtredende personer og framholdt for kongen at:
«… hela nationen vore försatt i häpnad övfer rikets oløyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den …”
Carl Johan Adlercreutz (1757 – 1815) svensk-finsk grev, general og statsråd. Begynte i hæren allerede som 13-åring. Utmerket seg i den svensk-russiske krigen 1788 – 1790, og under finskekrigen 1808 – 1809 gjorde han også en betydelig innsats noe som gjorde ham til generalmajor og ridder av Sverdordenen store kors. Seinere deltok han i kampene mot Napoleon og deretter i kampene i Norge i 1814.

Carl Johan Adlercreutz. Wikipedia Commons.

Carl Johan Adlercreutz. Wikipedia Commons.

Først 10. januar 1810 forlater Christian August Norge. I det han krysser Svinesund som den svenske kronprins Carl (se egen artikkel), blir han mottatt av nettopp Georg Adlersparre. Da Christian August faller død av hesten i mai 1810 var dette et hardt slag spesielt for Adlersparre, men også for en stor del av den svenske allmuen.

Liberaler og revolusjonær

Georg Adlersparre var en mann utenom det vanlige. Selv om han både var adelig og kom til å styre et stort gods, gikk han i sin ungdom og etter hvert som ung voksen sine egne veier. Til tross for sin militære bakgrunn, ble han en litterat. Denne interessen er blitt beskrevet slik:

Redan vid unga år hade A. efter tidens sed försökt sig i diktkonsten och därvid bland annat uppträtt i tävlan med Thorild i sällskapet Utile dulci. A:s anlag lågo dock icke åt det poetiska hållet — icke utan skäl kallar Thorild hans vers »omogna, ortodoxa» —, och det var andra områden, som längre fram upptogo hans intresse.

Efter att i början av 1790-talet ha påbörjat en serie »Krigssamlingar» och utgivit tvenne delar levernesbeskrivningar över »namnkunnige statsmän» fann A. en plan för sin litterära verksamhet, varigenom han kunde nå vidsträckta kretsar av den bildningssökande allmänheten. År 1795 utkom, redigerad av hans hand, en periodisk skrift, kallad Läsning för landtmän, vilken sedermera från år 1797, utvidgad och något ombildad, fortsatte under den förändrade titeln Läsning i blandade ämnen till och med år 1801, då tidskriften upphörde. Planen för densamma var helt och hållet i upplysningstidevarvets encyklopediska stil: en mångfald av ämnen behandlades, omfattande sedelära, vitterhet, vetenskaper och näringar, över huvud allt, som kunde befordra spridandet av kunskaper.

Några djupare studier hade väl A. ej bedrivit, men han var väl bevandrad särskilt i de franska upplysningsfilosofernas arbeten — Voltaire’s skrifter utgjorde för honom ännu på ålderdomen en älsklingsläsning. Att döma av ett redan 1783 anonymt utgivet översättningshäfte, upptagande huvudsakligen stycken av Maupertuis, hade hans intressen tidigt dragits åt detta håll. Han hade dessutom mottagit starka intryck av den vid denna tid i Danmark pågående politiska reformverksamheten, varom vittnar ett flertal i tidskriften införda översättningar från danskan, behandlande uppfostrings- och jordbruksfrågor.

Adam Smith’s ekonomiska teorier funno i A. en ivrig anhängare, och han torde vara den förste, som i Sverige gav dem allmännare spridning. I det hela var tidskriftsföretaget präglat av äkta upplysningsentusiasm, och det kan betraktas som ett typiskt uttryck för 1700-talsliberalismens reformsträvanden i vårt land. Dess stora framgång och anseende bland den svenska allmänheten berodde till väsentlig del på A: s förmåga att kring sig samla som medverkande så gott som alla landets förnämsta pennor, Leopold, A. G. Silverstolpe, Hans Hierta m. fl. Själv var han medelpunkten i derina krets, som på samma gång sökte bevara det bästa av upplysningstraditionerna från Gustav III och föra fram den nya tidens frihetsidéer.

 Av de styrande betraktades A: s förehavanden tämligen snart med misstroende, och tidskriften, vilken beskylldes för jakobinska tendenser, gick på detta håll vanligen under det betecknande namnet »Läsning i brännbara ämnen». I en uppsats, »Hvad är jakobinism?», intagen i 1797 års årgång, söker A. fria sig från den emot honom framkastade beskyllningen och bevisa, att begreppen jakobinism och despotism sammanfalla.

Av hans övriga artiklar förtjäna att framhävas tvenne längre uppsatser, den ena med titeln »Enkel rättvisa eller bon sens i Sveriges nuvarande finänsangelägenheter» (årg. 1800), den andra avhandlande »Svenska adelns bestämmelse» (årg. 1801). Den förra är märklig på den grund, att den innehåller i utkast det program i realisationsfrågan, vilket kort därpå framfördes av det oppositionella partiet vid 1800 års riksdag. Den senare uppsatsen, vilken tydligen är skriven under intryck av riksdagshändelserna i Norrköping, kan med en viss rätt betraktas som en programskrift för den yngre adelsoppositionen. Fasthållande den gamla svenska uppfattningen av adeln som det offentliga ståndet, utvecklar A. här, i anslutning till Montesquieu’s teori om aristokratin som en modererande mellanmakt i den konstitutionella monarkin, detta stånds politiska och samhälleliga uppgifter.

Av lätt förklarliga skäl vår det nödvändigt i en tid, då tryckfriheten var till det yttersta kringskuren och regeringens skuggrädsla uppdriven till sin höjdpunkt, att med en viss försiktighet föra tilltorgs politiskt aktuella frågor. A. fick dock tillfälle att i ovannämnda uppsatser offentligen bringa på tal sådana »brännbara» frågor som representationsrättens utvidgning till hittills från riksdagen uteslutna samhällsklasser samt att, om ock i förtäckta ordalag, uppvisa bristerna i den svenska författningen under jämförelse med den fria engelska konstitutionen.

(se: http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=5563)

Adlersparre «svartelistes»

Historieskrivning var og er ofte et spill om hvem som kan definerer viktige og uviktige hendelser i historien. Adlersparre ble i lang tid definert ut av den svenske historien. Hans motstandere vant etter hvert terreng. Gustav IV Adolf kiste ble ført tilbake til Sverige (han døde og ble begravet i Sveits) og gitt en kongelig begravelse. I dette nye bildet passet ikke Adlersparre inn.

Adlersparres renessanse

Først i 1902 ble det med utgangspunkt i hans hjemsted i Hovermo i Myssjö i Jämtland satt i gang en aksjon og innsamling om å rehabilitere Adlersparre og reise en minnesten over ham.

Minnessten. Invid kyrkans SÖ hörn står en som gravsten utformad egentlig minnessten över Axel Adlersparre (1763-1838) och hans moder, båda gravlagda på okänd plats på kyrkogården.

Sofielund slik hovedbygningen ser ut i dag. Foto: Svein Norheim

Sofielund slik hovedbygningen ser ut i dag. Foto: Svein Norheim

I Värmland bodde Adlersparre på Sofielund ikke så langt fra Eda skans. Der ble det i 1906 reist en stor minnesten med Adlersparres hode støpt i bronse.

Minnestenen over Georg Adlersparre på Sofielund reist i 1906. I bakgrunnen i bildet til høyre ses hovedbygningen. Foto: Svein Norheim

Minnestenen over Georg Adlersparre på Sofielund reist i 1906. I bakgrunnen i bildet til høyre ses hovedbygningen. Foto: Svein Norheim

 

Inskripsjonen på minnestenen lyder:
Georg Adlersparre

planlade här vid Sofielund

Fädernelandets räddning

år 1809.

Värmländske män

reste stenen

år 1906

Minnestenen med bildet av Adlersparre støpt i bronse. Bildet laget av kunstneren Bror Axel Sahlström (1869 - 1915 som var fra en velrennomert kunstnerfamilie og hørte til kunstnerkolonien i Rackstad i Värmland

Minnestenen med bildet av Adlersparre støpt i bronse. Bildet laget av kunstneren Bror Axel Sahlström (1869 – 1915 som var fra en velrennomert kunstnerfamilie og hørte til kunstnerkolonien i Rackstad i Värmland

 

Bror Axel Sahlström. Wikipedia Commons.

Bror Axel Sahlström. Wikipedia Commons.

Kilder og litteratur:

Georg Adlersparre; http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5563, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Brusewitz.), hämtad 2014-06-08.

http://minata.tripod.com/teb_byxorna.html

http://www.varmland.org/kristinehamn10/index.asp?typ=detail&id=21600&ty=3&su=25&lang=

https://nbl.snl.no/Christian_August

http://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Adlersparre

http://www.informationdesign.dreamhosters.com/projects/RV/webb/www.varmland.org/event-typ=detail&id=20311&ty=3&su=30&lang=eng.asp.html

http://www.jamtamot.org/hederspriset/1990/1990-ostersunds-posten_19960606_georg-adlersparre.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget

http://no.wikipedia.org/wiki/Finskekrigen

http://www.uppslagsverket.fi/pub/Uppslagsverket/ArmfeltGustafMauritz/ArmfeltGustafMauritz.jpg

http://no.wikipedia.org/w/index.php?title=Carl_Johan_Adlercreutz&oldid=12266601

 

Minner etter Georg Adlersparre:

http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/12000000167474

http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/12000000146815

http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10213000270001

http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10213000330001

Vedlegg:

Proclamationen 7. mars 1809:

http://www.jamtamot.org/dokument/dok.historia/dokh.revolutionsmanifestet-18090307.html

 

*  Fältsjukan er et fellesnavn på dysenteri og tyfus

Blodsot – det samma som dysenteri: Ordet sot är en gammaldags benämning som betyder sjukdom. Men många av de gamla namnen på sjukdomar har ändrats helt. I dag säger vi t.ex. inte blodsot, utan i stället – i vardagligt tal – dysenteri. Den korrekta benämningen är shigellainfektion eller bacillär dysenteri. Detta var inte minst förr en fruktad sjukdom, som framförallt härjade i samband med krig, ofta under sensomrar och höstar.

Symptom: Den som insjuknar får hög feber, huvudvärk, men först och främst är diarré kännetecknet för dysenteri. Den som drabbades av sjukdomen fick ständigt tömma tarmen, ibland upp till hundra gånger om dygnet. Avföringen var blodig och slemmig. Att tvätta sig var inte det man tänkte på i första hand – man var allt för upptagen med att försöka överleva.Risken för uttorkning var överhängande om den sjuke inte fick tillräckligt med vätska. En del former av dysenteri var lindrigare än andra, även om de var plågsamma att genomlida.

Fläckfeber: Kallasäven för fläcktyfus, var också en sjukdom som florerade på krigsfälten. Det var en mycket utbredd sjukdom – man uppskattar att endast malaria orsakat större mänskligt lidande. Fläckfebern, var synnerligen smittsam och spreds bland annat via löss – främst klädlöss – från människa till människa. Männen som stred i krigen bar samma kläder dag ut och dag in. Att tvätta sig var inte det man tänkte på i första hand – man var allt för upptagen med att försöka överleva. Lössen frodades i de smutsiga kläderna och på de smutsiga människorna. Dessutom levde och bodde man tätt inpå varandra, så blev en smittad blev genast många andra det också.

Löss smittbärare: När löss sög blod från en människa som hade fläckfeber smittades lössen med sjukdomen. Via lössen fördes smittan från en människa till en annan.

Symptom: Personerna som blev smittade märkte inget till att börja med, men efter nio till tolv dygn började de frysa, de fick hög feber, huvudvärk, och små röda utslag på hela kroppen, dock inte i ansiktet. Ville det sig illa föll den sjuke i koma och dog. Men om den som drabbades fick ordentlig vård och omsorg slutade det ofta väl, febern gav med sig och personen tillfrisknade. Dessvärre fanns det många gånger ingen möjlighet att ta hand om soldaterna som blev sjuka. Ofta blev nämligen så många sjuka samtidigt att det inte fanns någon frisk person som kunde ta hand om de som mådde dåligt.

(se: http://www.ts.skane.se/fakta/faltsjukan–dysenteri-och-flackfeber

 

You have to be logged in .